Skadan
Jag har brutit höger nyckelben. Ja, sjukt klantigt gjort av mig. Jag som var så lycklig över att äntligen vara uppskriven på skidträning två gånger i veckan resten av säsongen. Jag som var så peppad på att baldansa. Det var en vurpa den 29 januari. I skidbacken. Jag förlorade kontrollen och ramlade i en volt framåt.
Åkte ambulans till Linköping och fick sitta där hela kvällen med Nils. Sedan dess har jag inte gjort så himla mycket. Väntat. Jag kunde aldrig tro att det där simpla lilla benet som binder samman hals och axel skulle ha så stor betydelse. Jag kunde inte klä på mig kläder, inte skära min egen mat, inte skriva, inte resa mig ur sängen själv, inte kamma håret eller ja, sådana där basicsysslor som kräver en högerhand.
Starka tabletter har varit räddningen. Jag sov mig nästan igenom första veckan. Varje gång jag andades och bröstet lyfte så kände jag hur benen som låg omlott rispade emot varandra. Väldigt surrealistisk känsla. Varje gång jag legat still i samma läge under flera timmar (t.ex. när jag sov) och sedan skulle resa mig upp igen så kände jag bokstavligt talat hur jag bröt upp det lilla jag hade lyckats läka.
I måndags drog jag mig själv till skolan med ren viljestyrka. Jag klarade inte av rastlösheten av att följa varje liten simpel serie som går på tv på dagstid. Jag klarade inte av att känna att för varje minut som gick så missade jag bara ännu mer av skolan och allt jag skulle behöva ta igen hopade sig i stora berg framför mig.
Att gå till skolan var ingen hit. Så nu har jag varit hemma två dagar till. Idag har hela skolan haft friluftsdag och jag skulle ha tillbringat dagen i skidbacken. Istället har jag fått sitta hemma i soffan och plugga på matte för att jag har två prov att ta igen. Imorgon ska jag bege mig till skolan igen och försöka. För nu har benen fäst sig och jag har varit utan de starka tabletterna under dessa två dagar.
Under den här tiden har jag varit oerhört känslosam och tacksam. Jag är så glad över att ha sådana hjältar runt mig som är villiga att ta hand om mig. Det är sådan här smärta som får mig att inse att jag verkligen lever. Jag är på bättringsvägen och det är jag tacksam för.
Åkte ambulans till Linköping och fick sitta där hela kvällen med Nils. Sedan dess har jag inte gjort så himla mycket. Väntat. Jag kunde aldrig tro att det där simpla lilla benet som binder samman hals och axel skulle ha så stor betydelse. Jag kunde inte klä på mig kläder, inte skära min egen mat, inte skriva, inte resa mig ur sängen själv, inte kamma håret eller ja, sådana där basicsysslor som kräver en högerhand.
Starka tabletter har varit räddningen. Jag sov mig nästan igenom första veckan. Varje gång jag andades och bröstet lyfte så kände jag hur benen som låg omlott rispade emot varandra. Väldigt surrealistisk känsla. Varje gång jag legat still i samma läge under flera timmar (t.ex. när jag sov) och sedan skulle resa mig upp igen så kände jag bokstavligt talat hur jag bröt upp det lilla jag hade lyckats läka.
I måndags drog jag mig själv till skolan med ren viljestyrka. Jag klarade inte av rastlösheten av att följa varje liten simpel serie som går på tv på dagstid. Jag klarade inte av att känna att för varje minut som gick så missade jag bara ännu mer av skolan och allt jag skulle behöva ta igen hopade sig i stora berg framför mig.
Att gå till skolan var ingen hit. Så nu har jag varit hemma två dagar till. Idag har hela skolan haft friluftsdag och jag skulle ha tillbringat dagen i skidbacken. Istället har jag fått sitta hemma i soffan och plugga på matte för att jag har två prov att ta igen. Imorgon ska jag bege mig till skolan igen och försöka. För nu har benen fäst sig och jag har varit utan de starka tabletterna under dessa två dagar.
Under den här tiden har jag varit oerhört känslosam och tacksam. Jag är så glad över att ha sådana hjältar runt mig som är villiga att ta hand om mig. Det är sådan här smärta som får mig att inse att jag verkligen lever. Jag är på bättringsvägen och det är jag tacksam för.